Under kalla kriget förväntades Nato använda kärnvapen först i en konflikt, och Sovjetunionen signalerade en omedelbar, massiv och garanterad kärnvapenreaktion. Det nyligen oberoende Ryssland började fundera på begränsat kärnvapenkrig, och under fyra decennier förnyades strategiska styrkor och en flexibel och modern kärnvapenarsenal skräddarsydd för regionalt krig byggdes upp. Att bygga en kärnvapenförmåga i stor skala är ett formidabelt projekt som inte kan genomföras snabbt. Den snabba ökningen av kinesisk kärnvapenförmåga och USA:s svar kommer att tvinga Ryssland överväga vilken styrka som behövs för 2030-talet och framåt. Det osäkra resultatet av Rysslands aggression mot Ukraina och den dramatiska förändring den har medfört i Europa kräver en omvärdering av regionalt krig. Ryssland befinner sig vid en brytpunkt. Det skulle bli extremt kostsamt att matcha den förväntade storleken på framtida kinesiska och amerikanska arsenaler. Ömsesidiga avtal som "fryser" nuvarande förhållanden kan vara till Rysslands fördel, men hindren för nya avtal är formidabla. I en alltmer ogynnsam konventionell militär balans är det mest troliga resultatet mer omfattande kärnvapentvång genom retorik, offentliggörande av officiella dokument och militära övningar. Rysslands mål kommer att vara att så oenighet och splittring bland sina motståndare genom osäkerhet om när och hur kärnvapen kan komma att användas.