Indian and Pakistani Weapons of Mass Destruction in a Security Policy Context. A Comparative Analysis of Capabilities, Objectives and Consequences

Indien och Pakistan utvecklar fortfarande sina kärnvapenarsenaler.Båda länderna har ratificerat B- och C-vapenkonventionerna. Indiens och Pakistans kärnvapen har en strategisk roll snarare än en taktisk, medan potentiella B- och C-vapen sannolikt skulle komma att få en taktisk roll. Pakistanska kärnvapen och amerikanska påtryckningar har hittills avhållit Indien från att genomföra gränsöverskridande operationer över The Line of Control vilket i sin tur har förhindrat en eskalering av den lågintensiva konflikten i Kashmir. Efter den 11 september 2001 verkar det emellertid som om denna konflikt kan fortsätta och till och med trappas upp trots att båda länderna innehar kärnvapen. Det finns en risk att båda länder hemfaller till användandet av B- eller C-stridsmedel vilka är mer lämpade än kärnvapen i Kashmirs bergiga terräng. Indisk konventionell överlägsenhet och pakistansk avsaknad av strategiskt djup har tvingat Pakistan att anta en nukleär förstaslagsdoktrin. Ett storskaligt konventionellt krig mellan länderna kan inte uteslutas även om det är osannolikt eftersom Indien likaledes är sårbart för de pakistanska kärnvapnen. Ett kärnvapenkrig synes mycket osannolikt, liksom att ett sådant skulle starta med ett avsiktigt kärnvapenangrepp. I princip det enda fall, vid sidan av oavsiktliga avfyrningar, då Pakistan bedöms kunna tänkas använda kärnvapen är om landet upplever ett existentiellt hot. Icke desto mindre utgör kombinationen av dåliga lednings- och förvarningssystem och geografisk närhet ett orosmoment i den indisk-pakistanska kärnvapenrelationen.