Aktuell tysk utrikes- och säkerhetspolitik - prioriteringar och tendenser

Sedan Angela Merkel (CDU)övertog kanslerposten 2005 har hon eftersträvat bättre relationer med gamla och nya alierade inom Nato och EU, samtidigt som hon fortsätter att hävda Tysklands ställning ivärldspolitiken. Hon har mer än föregångaren Schröder månat om samverkan med USA, t.ex. i fråga om Iran, men förordar ändå fredliga lösningar på konflikter. Försvarsmakten, som omstruktureras mot nya typer av hot, deltar alltmer i Nato- och EU-insatser utanför Europa. Även för Merkel förefaller EU och dess fortsatta integration ha högsta prioritet, men hon är mer skeptisk än Schröder till vidare utvidgning. Det nära samarbetet med Frankrike verkar tonas ner något. Beträffande Ryssland synes Merkel vilja ha ett mindre personligt förhållande till Putin än Schröder, vilket tillåter kritik av Rysslands brist på demokrati och stormaktsbeteende mot de nya staterna i Östeuropa. Men även Merkel talar om strategiskt partnerskap och utveckling av relationerna, särskilt på energiområdet, där Tyskland blivit beroende av Ryssland. Avtalet om en gasledning mellan länderna genom Östersjön har stört Tysklands relationer med främst Polen och de baltiska staterna, som är än mer beroende av rysk energi och blivit utsatta för ryska påtryckningar. Merkels önskan om bättre förbindelser med Polen försvåras även av att en nationalistisk,EU-skeptisk regering där kommit till makten. Relationerna med Sverige fortsätter dock att vara goda och problemfria. Sammantaget präglas utrikes- och säkerhetspolitiken främst av kontinuitet, vilket delvis beror på att regeringen är en koalition med SPD.