Nordisk försvarspolitisk samverkan: Strategiska mål och operativa behov. En sammanfattande översikt

Vilka likheter finns i fråga om danska, finländska, norska och svenska strategiska mål, operativa behov och befintliga eller planerade förmågor? I vad mån är detta en grund för en utökad samverkan i syfte att kunna öka ländernas operativa förmåga? Länderna deklarerar till stora delar olika strategiska mål. Norge prioriterar kris- och incidenthantering i närområdet. Allvarliga kriser eller försvar av landet skall hanteras tillsammans med allierade inom ramen för NATO. Danmark prioriterar internationella operationer tillsammans med NATO-allierade. Finland prioriterar främst förmågan att kunna avskräcka från, eller om så skulle krävas avvärja, ett militärt angrepp. Sverige inriktar främst sin militära förmåga mot att kunna delta i internationella operationer inom ramen för FN, EU eller NATO. En tydlig och för alla länderna gemensam, deluppgift (för Sverige och Danmark huvuduppgift) för deras försvarsmakter är att kunna bidra till internationell fred och säkerhet. Inget av länderna utesluter dock uppgifterna att hantera kriser i närområdet eller försvara eget territorium, även om det sistnämnda särskilt i det danska fallet ses som en mycket avlägsen eventualitet. För Norge och Danmark är detta i så fall en NATO-angelägenhet. sammantaget finns det en grund för en ökad samverkan i syfte att öka ländernas operativa förmåga inom flera områden, och därigenom bättre tillgodose deras strategiska intressen. Av de nordiska länderna är Finland idag ledande i fråga om sådana operativa förmågor och kompetenser som främst är knutna till försvar av det egna territoriet. Norge och Danmark har genom sitt alliansmedlemskap särskilda kompetenser när det gäller att verka inom ramen för NATO, vilka saknas i Sverige och Finland. Sådana kompetenser är sannolikt oundgängliga vid en stabiliseringsoperation (krishantering) i närområdet. Sverige och Danmark har förmågor och kompetenser, främst kopplade till internationella operationer, som skulle kunna vara av värde för de övriga nordiska länderna. För att uppnå en god effekt av nordisk samverkan i syfte att öka ländernas operativa förmåga krävs: En ökad strategisk samsyn avseende vilka militära utmaningar som kan vara aktuella internationellt och i de nordiska närområdet, utgående från gemensamma stategiska mål, tydliga krav på vilka operativa förmågor som då behövs i de enskilda länderna och eventuellt gemensamt, en ökad harmonisering avseende doktriner, metoder och materiel. För svenskt vidkommande gäller att ett tydligare ställningstagande avseende strategiska mål och därav betingade operativa behov förefaller vara önskvärt. Inom området internationella operationer har Sverige kompetenser och resurser som kan vara attraktiva vid utökad nordisk samverkan. I fråga om att med militära medel kunna visa solidaritet i närområdet liksom vid försvar av territoriet synes dock en meningsfull samverkan förutsätta en till delar förändrad inriktning av försvarsmaktens utveckling och de typer av övningar som kan bedrivas.