Svensk militär ledningsfilosofi möter samtida fredsfrämjande operationer

Hur väl lämpade är manövertänkande och uppdragstaktik, två hörnstenar i svensk militär ledningsfilosofi, för moderna fredsfrämjande operationwer? Det är den grundläggande frågeställningen i denna rapport. I rapporten identifieras fem omständigheter som är typiska för moderna fredsfrämjande operationer; konflikternas karaktär, multinationalitet, organisatoriskt ramverk, icke-militärt deltagande och statsbyggande samt tilltagande våldsanvändning med juridiska restriktioner. Dessa omständigheter diskuteras med särskild tonvikt på tre fallstudier: Kosovo, Liberia och Afghanistan. Analysen baseras bland annat på intervjuer med officerare som tjänstgjort som chefer för de svenska kontinenterna i dessa operationer. De fem omständigheterna har var och en betydelse för förutsättningarna att tillämpa uppdragstaktik och manövertänkande. Konflikternas karaktär, d.v.s. att fredsfrämjande operationer allt oftare sätts in i inomstatliga konflikter som inte liknar traditionella europeiska krig, innebär att man i viss mån kan ifrågasätta giltigheten i manövertänkandets grundläggande antaganden. Till exempel kan det vara så att motståndaren inte uppvisar tillräckligt sammanhållen struktur för att ha tyngdpunkter. Multinationalitet innebär dels ökade friktioner på grund av kulturskillnader och språkförbistringar, dels att svenska förband måste förhålla sig till andra länders ledningskulturer. Detta kan innebära ett hinder för att tillämpa uppdragstaktik. Respektive operations organisatoriska ramverk, d.v.s. vilken internationell eller regional organisation som genomför operationen, har betydelse eftersom organisationens struktur för politiskt beslutsfattande kommer påverka hur ledning utövas i operationen, åtminstone på operativ nivå. Således kan det i FN- och EU-operationer vara svårt att tillämpa uppdragstaktik, eftersom båda organisationerna är måna om att bibehålla politisk kontroll över operationerna. Fredsfrämjande operationer präglas av tilltagande ickemilitärt deltagande, och engageras i statsbyggande. Detta innebär att svenska militära förband kan behöva kunna omsätta instruktioner formulerade av civila till genomförbara militära uppgifter, även på lägre nivåer. Det innebär också att samverkan blir en viktigare samordningsmekanism, och att militära förband måste kunna samarbeta med organisationer som står utanför operationens kommandokedja. Slutligen innebär tilltagande våldsanvändning att det kan bli svårt att använda långt driven delegering, eftersom det straffrättsliga ansvaret för individer är oklart. En slutsats som följer av analysen är att manövertänkande inte framstår som en optimal ledningsfilosofi för fredsfrämjande operationer, eftersom teorins grundläggande antaganden är i rubbning. Samtidigt pekar flera respondenter på att de upplever begrepp från manövertänkandet som högst användbara i fredsfrämjande operationer. Vidare torde komponenter ur manövertänkandet, såsom strävan efter att ta initiativ, vara fortsatt mycket nyttiga i fredsfrämjande operationer. Frågan om manövertänkandets roll i det framtida nationella försvaret tas inte upp i rapporten. Sammantaget ger analysen inget stöd för att överge manövertänkandet i fredsfrämjande operationer, men väl för att i doktriner betona att alla dess ingående begrepp inte nödvändigtvis är användbara i alla situationer. Liknande kritik kan inte riktas mot uppdragstaktik. Man kan konstatera att det finns en rad omständigheter som kan göra det svårt att i vissa situationer använda uppdragstaktik, men det utgör inget argument för att inte tillämpa uppdragstaktik när det är möjligt. Dock kan det vara värt att i relevanta doktriner tydliggöra de begränsande faktorerna. Rapporten har författats inom ramen för FOI:s projekt Ledning i multifunktionella insatser, som finansieras genom Försvarmaktens FoU-program.