Från insats till försvar: NATO:s militära kommandostruktur under omvandling

NATO är en politisk organisation med de överordnade målen att försvara sina medlemmar militärt och att skapa internationell säkerhet. Alla beslut tas i konsensus. NATO har inga egna militära förband utan är beroende av medlemsländernas resurser, som kan bli tillgängliga för NATO enligt förutbestämda överenskommelser. Under de senaste åren har en omorientering av NATO:s verksamhet påbörjats, där internationella operationer tonats ner samtidigt som bibehållandet av interoperabilitet och erfarenheterna från Afghanistan ska tillvaratas. I samband med detta initierades 2010 också en betydande reformering av NATO:s kommandostruktur. Efter den ryska aggressionen mot Ukraina från och med våren 2014 har NATO:s traditionella roll rörande medlemsländernas territorialförsvar snabbt fått ökad aktualitet, vilket framförallt blev tydligt vid alliansens toppmöte i Cardiff (Wales) 2014, där flera åtgärder för att stärka medlemsländernas försvar vidtogs. Sverige inbjöds tillsammans med ett fåtal andra länder vid toppmötet i Cardiff till ett utökat partnerskap med alliansen. NATO:s ökade fokus på territorialförsvar i kombination med den svenska solidaritetsförklaringen från 2009 medför i detta sammanhang stora möjligheter och utmaningar som för Sveriges del kräver god kunskap om NATO:s lednings- och styrkestruktur. Som partnerland med ett intresse av att delta i NATO:s övningsverksamhet och krishanteringsoperationer är det viktigt att Sverige beaktar vad förändringarna innebär. Rapporten redogör för den nya kommandostrukturens organisation, funktion och hierarki. Rapportens huvudslutsats för svenskt vidkommande är att NATO:s centrala staber i norra Europa - främst JFC Brunssum, Nederländerna och kårhögkvarteret Multinational Corps Northeast (MNC NE) i Szczecin, Polen - blir allt viktigare för NATO:s verksamhet i Östersjöområdet och således viktiga för Sverige att förhålla sig till.