Ledning av autonoma samverkande system - Inledande studier

Allt fler system med autonoma funktioner utvecklas för uppgifter som tidigare utfördes manuellt, så väl för civila som militära ändamål. I framtiden kommer sannolikt dessa system att ha en högre autonom förmåga där mark- och flygfarkoster samverkar för att utföra begränsade taktiska uppgifter. Syftet med rapporten är att ge underlag för kommande studier av hur samverkande system med högre autonom förmåga påverkar ledning av markstrid på stridsteknisk och taktisk nivå. Rapporten sammanfattar kortfattat kunskapsläget rörande utformning av autonoma funktioner och samverkande system samt redovisar inledande studier av hur autonoma samverkande system påverkar ledningssystemet. Studierna fokuserade på autonoma mark- och flygfarkoster för mekaniserad strid på plutons- och kompaninivå. Studierna genomfördes som krigsspel och som interaktiva simuleringar med autonoma samverkande system för mekaniserad strid. Studierna visar att autonoma samverkande system med fördel kan användas för bevakning, eldunderstöd, spaning, stridsspaning, eldobservation och flankskydd. Även om de autonoma markfarkosterna var jämförelsevis långsamma var hastigheten tillräcklig för exempelvis bevakning och fördröjningsstrid. Utvecklingen går också mot tyngre autonoma markfarkoster som kan förflytta sig med samma hastighet som bemannade mekaniserade förband. De inledande studierna visar även att stor uppmärksamhet krävs för att interagera med autonoma samverkande system på den autonominivå som användes i studierna. Kommande studier av autonoma samverkande system bör därför inriktas mot en högre nivå av autonomi, där systemen självständigt kan manövrera i begränsade områden, interagera med ledningssystemet och undvika onödiga risker. Dessa förmågor är även nödvändiga för att skapa den taktiska förståelse hos systemen som krävs för att de självständigt ska kunna utföra ännu fler delar av de tänkta uppgifterna.