Apostles of Violence: The Russian-Orthodox Church's Role in Russian Militarism

Varför används den rysk-ortodoxa kyrkan av den ryska regimen som ett militaristiskt propagandaverktyg när så få ryska soldater är djupt religiösa? I denna rapport förklarar jag denna paradox som en funktion av att religiös propaganda (via det militära prästerskapet) kan bidra till förbandens sammanhållning (dvs. stridsmoralen) i de ryska väpnade styrkorna. Den ryska staten har sedan 1990-talet uttryckt i avtal med Kyrkan att de militära prästernas uppgift är att stödja framväxten av stridsmoral. Även om effekten på soldaternas moral i princip kan vara till hjälp för den ryska krigsmaskinen, verkar det dock i praktiken finnas begränsade historiska bevis för dess inverkan på resultatet av militära operationer. Anledningen till att det är rationellt för den ryska staten att investera i den andliga faktorn genom att inrätta ett militärt prästerskap är den religiösa symbolik som finns i Rysslands medier och samhälle. Detta är ett tillstånd som innebär att även människor med svag religiös tro kan känna sig överväldigade av rysk-ortodox symbolism som genomsyrar media och samhälle. Faktum är att även om en majoritet av ryssarna själva identifierar sig som rysk-ortodoxa, kan bara en minoritet kallas hängivna troende; men tack vare att riklig rysk-ortodox symbolik sprids av den ryska staten och dess medier övertygas de som har svaga religiösa övertygelser om att alla är troende. Och eftersom de väpnade styrkorna speglar samhället gäller liknande förhållanden där. I synnerhet höjer den religiösa symboliken som produceras av det militära prästerskapet tröskeln bland soldaterna för att uttrycka antikrigsstämningar. Det är därför troligt att det knappt tilltagna militära prästerskapet faktiskt har en (om än begränsad) positiv effekt på förbandssammanhållning, det vill säga, på stridsmoralen.