I förevarande rapport fastslås att internationell humanitär rätt som reglerar anfall (offensiva och defensiva) från luftfartyg mot mål i luften (luftstridsanfall) återfinns i olika rättskällor vars tillämplighet inte alltid är helt klar. Genèvekonventionernas första tilläggsprotokoll är tillämpligt på luftstridsanfall som kan beröra civilbefolkningen, civila personer och civil egendom på land. I andra fall regleras luftstridsanfall huvudsakligen av internationell sedvanerätt, som Luftkrigsmanualen och ICRC:s sedvanerättsstudie syftar till att precisera. I rapporten beskrivs vilka rättskällor som utgör grunden för tillämpligheten av de grundläggande humanitärrättsliga principerna om distinktion, proportionalitet och försiktighet vid luftstridsanfall samt hur dessa principer reglerar sådana anfall. Vidare analyseras den nuvarande karaktäriseringen av dödliga autonoma vapensystem i förhållande till stridsflygplan. Till sist identifieras i rapporten ett antal framtida forskningsfrågor om hur nuvarande och framtida internationell humanitär rätt bör förstås i förhållande till autonoma funktioner i stridsflygplan. Avslutningsvis identifieras i rapporten ett behov av svensk forskning om nu gällande och framtida internationell humanitär rätt tillämplig på luftstridsanfall, baserat på svenska förpliktelser, tolkningar och positioner.