Denna studie analyserar Turkiets säkerhetspolitiska färdriktning, baserat på dess inrikespolitiska utvecklingar samt utrikespolitiska intressen, mål- och hotbilder. Efter att ha beskrivit hur Turkiets hotuppfattning skiljer sig från sina traditionella allierades, undersöker studien turkisk strategisk autonomi - den strategi som Turkiet valt för att hantera diskrepansen i hotbilder och skydda sina intressen i sitt utrikespolitiska agerande. Studien undersöker strategisk autonomi genom att analysera hur Turkiet har agerat i fyra länder: Syrien, Libyen, Azerbajdzjan och Somalia. Som studien noterar begränsas den turkiska strategiska autonomin där beroenden från centrala externa aktörer kvarstår. Därmed undersöker studien även landets förbindelser samt beroenden av USA, Ryssland, EU och Kina. Slutligen reflekterar studien hur Turkiets säkerhetspolitiska färdriktning påverkar utsikterna för ett eventuellt fördjupat svensk-turkiskt försvarssamarbete.