I denna rapport beskrivs möjliga utgångspunkter och angreppssätt för att ta fram indikatorer som speglar utvecklingen av det civila försvaret. I studien är utgångspunkten att indikatorerna lämpligen kopplas till de av riksdagen beslutade målen för civilt försvar. De ska dessutom helst spegla de olika förmågor som behövs för att målen ska kunna uppnås. I rapporten presenteras även tolv indikatorer som skulle kunna användas för att spegla hur viktiga aspekter av det civila försvaret utvecklas. Ett sådant begränsat urval kan inte vara heltäckande men kan ändå ge en viss överblick över nuläget och den pågående utvecklingen. De tolv indikatorerna speglar följande områden: samhällsviktig verksamhet, försörjningssystem, samverkan, krigsorganisation, bidrag till det militära försvarets förmåga, uppfyllande av internationella krav, befolkningsskydd, sjukvård, desinformation och kriskommunikation, försvarsvilja, egenberedskap samt uthållighet och omställningsförmåga. De flesta av dessa indikatorer är tänkta att kunna användas för samtliga beredskapssektorer. I rapporten diskuteras även kriterier vid framtagande av sektorsspecifika indikatorer. Indikatorer kan vara användbara för att följa upp policyutvecklingen. Samtidigt kan införandet även vara förenat med risker för oönskade styreffekter. Ytterligare rapporteringskrav kan dessutom vara resurskrävande.